Att känna vinden i ansiktet när man är sju år

Jag vill berätta om ett av mina starkaste minnen i livet.
 Det är ett minne som väcker oerhört starka känslor hos mig....
... så fort jag tillåter det.

När Max var sju år blev han isolerad på sjukhuset för att han skulle benmärgstransplanteras.

När en sjuåring inte får vara ute och springa med andra barn, när en sjuåring inte får känna vinden i ansiktet, när en sjuåring inte får stoppa tårna i sanden, när en sjuåring inte får lyfta ansiktet mot solen, när en sjuåring inte får höra fågelsång, när en sjuåring inte får cykla, när en sjuåring inte får… då brister mammahjärtat.

Max var isolerad i över en månad i sträck. 

I samma rum, hela tiden, 

s a m m a rum, 

h e l a tiden. 

Sedan var han på sjukhuset i ett helt år i sträck. Vi fick permission vissa dagar och var hemma ibland nästan en hel vecka. Men mestadels på sjukhuset. Det blev vårt hem under flera år. Max lyckades dra på sig den ena märkliga komplikationen efter den andra. Vi är dock tacksamma att Max klarade sig trots alla odds emot. Vi är de lyckligt lottade, vi fick ta med oss vårt barn hem igen.

Märker att jag flyter iväg, jag skulle ju berätta om ett av mina starkaste minnen. Jag inser att jag har så många från den här tiden... nu återgår jag till det minne jag tänkte återge från början av detta blogginlägg. Styr upp mig lite, strukturerar i alla känslor som virvlar runt så fort jag öppnar dörren till detta minnesrum i själen. Delar med er ett minne som jag inte delat i skrift tidigare.

När Max för första gången fick komma ut från isoleringen och jag körde honom i rullstolen ett kvarter runt sjukhuset, jag kan inte med ord beskriva hans lycka, jag kan inte med ord beskriva min lycka i det ögonblicket. 

När vi kommit runt kvarteret var Max mycket trött, det var en kraftansträngning för honom att sitta upp i tjugo minuter. Det började duggregna och jag frågade Max om han ville gå in. Nej, han ville bara vila lite ute, inte gå in riktigt än, så han lade sig på en parkbänk och lät duggregnet falla ner på ansiktet. Och som han strålade av lycka över att få vara där, i vinden, i regnet.

Det kan gå hundra år och jag glömmer det aldrig. 

Det kan gå eoner av tid och jag kommer ändå inte kunna värja mig mot känslorna som väller fram, 

jag vill inte heller, 

jag välkomnar dem. 

Mammahjärtat mäter inte i tid. 

http://bloggar.aftonbladet.se/ledarbloggen/

Nu är det dags att sova

Jag hittade en dagboksanteckning från september 1999. 
Jag skrev den från Max sjukhussäng när han benmärgstransplanerades. 

Återigen förundras jag över hur mammahjärtat inte räknar i tid. 
Det är här och nu när jag läser det jag skrev där och då. 

----------------------------------------

Nu är det dags att sova,

eller åtminstone slumra,

kanske gråta en tår.

Storm utanför mitt fönster,

regntunga skyar som brister,

jag tror min själ har fått en vän.

Här ligger du, sover i feberrus.
Smeker din kind, den bränns.

Mitt hjärta brister, ännu en gång.
Älskade son, jag önskar dig mer.

Nattpersonalen kom just,

”vi tittar in om en timme,

hoppas ni får sova gott.”
Du vrider dig, gråter lite

frågar om jag är kvar hos dig.

Det verkar som om du har ont.

Här ligger du sover i feberrus.

Smeker din kind den bränns.

Maktlös kan jag bara se på,

när du får kämpa, genom all smärta.

Vet ej om du får leva,

Eller hur mycket du måste lida.

Kan inte detta få ett slut?
Vill kunna ta din börda,

bära dig oskadd igenom

… men livet godkänner inte det.

Jag tänker på en kväll då du inte kunde sova.
”Mamma om jag blir så dålig att jag,

att jag bara har ont, vad gör ni då?
Gör ni som med hundar och katter och så?
Ger mig en spruta (så jag dör)?

Jag såg dig i ögonen, tankarna virvlade,

magen var i en klump.

Vad skulle jag säga för att stödja dig på bästa sätt?
”Nej så gör man bara med djur, inte människor.
Jag vill att du ska leva.
Men om du känner att du inte skulle orka,

då ska du inte stanna för min skull, utan flyga till friheten.”

Nu är det dags att sova,

eller åtminstone slumra,

kanske gråta en tår.
Storm  utanför mitt fönster, regntunga skyar som brister…

läxorpjäxorväxorträxor

Läxor används bäst som rim? Eller?  Jag personligen är mer intresserad av att vi pratar om kunskapande.

Varför förknippas skolan fortfarande med
läxor + elev
= kunskap
eller
= inte kunskap?

Det kan ju faktiskt vara både och. Det beror ju på hur de är utformade. Skolan måste börja benämna läxorna vid deras rätta namn. Är det självstudier vi menar eller är det repetition för att befästa kunskap som läraren och eleverna gått igenom grundligt på lektionerna i skolan?
Skolan som institution och de enskilda lärarna måste förstå hur kunskapandet går till. Vad som passar bäst i vilken ålder.
Varför talar vi inte om kunskap och möjliga rum för kunskapande istället?

Vuxna (med skolgång bakom sig) klarar självstudier, som i ärlighetens namn ofta är innebörden i läxor. Men det gör inte barn och inte heller många ungdomar. Det har att göra med att barn inte ännu skaffat sig lika många redskap för lärande som vuxna har. De har helt enkelt lärt sig för lite för att på egen hand kunna tillägna sig vissa nya kunskaper. Observera att jag skriver vissa kunskaper. Barn är nämligen oerhört kapabla att lära sig massa saker själva. Leken för dem framåt i mycket. Men när det gäller kunskap där det krävs ny kognitiv förmåga behöver de någon med mer kunskap som kan leda dem över kunskapströsklarna. Denna någon finns ibland hos kompisar, men när det gäller specifika skolämnen finns de oftast hos någon vuxen.

Det där med redskap kommer från ett sociokulturellt perspektiv. Där är utgångspunkten att vi lär oss i interaktion och samspel med andra och våra tidigare erfarenheter. Barn och ungdomar behöver vuxna med djup kunskap både inom ämnet och djup kunskap i hantverket "hur man undervisar" för att utvecklas och kunskapa på bästa sätt. Det har i alla fall min forskning visat.

I ZPD, Zone of Proximal Development behövs någon som kan utmana de egna gränserna som kan visa hur man går vidare och som även har mer kunskap i ämnet än barnet/ungdomen.

Läxorna plockar bort den kunniga ur kunskapsekvationen liksom lärande tillsammans med andra, båda oerhört viktigt för kunskapande. 

Repetition av redan befäst kunskap är oerhört viktigt för hjärnan och kroppen. Jag tänker på hur musikundervisningen i musik- och kulturskolorna ofta går till. Man går igenom läxan ordentligt på lektionen, sedan övar eleven själv hemma, helst lite varje dag. Då lär sig fingrarna hitta rätt och ögonen lär sig koda noterna. Hela människan lär sig musikstycket. Däremot är läxor som innehåller nya områden för barnen inte effektivt kunskapande. Om inte barnet har en sådan där vuxen som jag beskriver. (En sådan som besitter djupare kunskap i ämnet.)  Läxorna blir även i ett sådant perspektiv effektiva, men i inte på ett önskvärt sätt. De blir snabbt en faktor för utsortering av barn och ungdomar. Sådan läxor slår ut barn och ungdomar istället för att hjälpa alla in i kunskapande. 

Jag hade en mycket bra lärare i gitarr på musikhögskolan, Anders H. Hans inställning till gitarrläxor på min nivå (ej nybörjare, hyfsat lätt för att lära men absolut inte gitarrist, det var mitt sjätte instrument) var att det inte skulle vara samma läxa flera veckor i rad. Om det var någonting som var problematiskt så fick jag istället en ny låt med samma problematik. Det tyckte jag var himla bra och mycket roligare. Efter tre veckor med olika låtar med samma problematik kunde jag ju spela den där första låten lätt som plätten. Det synsättet bar jag med mig som lärare i musik i grundskolan. Därför spelade jag samma ackordserie om och om igen. Jag började med piano C G F möjligtvis ett Am också. Nya låtar varje vecka. Det lät förståss inte särskilt bra de första gångerna. Och jag pratade med eleverna om det. Jag spelade även musiken på piano själv, gav dem exempel på hur det kan låta. (Jag tycker nämligen det är viktigt att ge eleverna en kvalitativ ljudbild.) Redan efter några veckor börjar det låta riktigt bra om elevernas  C G F Am även om de spelade en ny låt varje vecka. Ackorden var ju desamma om än inte i samma ordning. Efter några veckor brukade jag ta upp den första låten igen. Och då tycker alltid eleverna att den var ju himla lätt! Och bra lät det med! 

För övrigt har jag sällan gett läxor. Jag har liksom aldrig riktigt behövt.

Eller vänta nu, en läxa har jag förresten alltid gett. Eleverna tillsammans med sina målsmän skulle läsa igenom min föreslagna läsårsplanering och komma tillbaka med konstruktiv kritik så att jag utifrån den kunde förändra planeringen efter elevernas behov. Räknas det in som läxa? Vad tycker ni?

Gett upp eller gått vidare?

Satt med några tvåor idag. Det var ljuvligt. De kom före alla andra i klassen och vi satt och småpratade. Senare på dagen träffade jag nior som håller på att förbereda årets luciatåg. De är så himla härliga, jag riktigt lyser upp inombords när jag är tillsammans med eleverna.

Jag fick ett litet stygn i hjärtat eftersom jag snart lämnar grundskolans värld.

Och frågan som jag brottats med under ganska många år nu är om jag går från något eller till något. Sanningen är väl någonstans mitt emellan.

Hade jag kunnat stanna kvar i grundskolan utan att arbeta så jag blir sjuk hade jag nog stannat. Men kanske inte så väldigt många år till. Forskning har verkligen tagit ett grepp om mig. Jag tycker det är så oändligt roligt att ta reda på saker. Jag är obotligt nyfiken, och har nog alltid varit.

Men åter till grundskolan,
luften gick i ärlighetens namn ur mig.

Eller vad sägs om
400 elever (alla ska bedömas och jag träffar dem 40 minuter/vecka och för det mesta i helklass, dvs 30 elever som ska individuellt bedömas på 40 min... och i musik har man liksom inga skriftliga inlämningsuppgifter, det går inte ut på det, på musiken spelar man ju...)
på 3 olika skolor
fullt handledarskap på en skola jag är på 50% av tiden
Helklasser i musik i åk 1-5 och åk 9.
Undervisning i åk 1-9 med undantag för åk 6. 
Detta var min "belöning" när jag kom tillbaka från lärarlyftets forskarskola i musikpedagogik. Den tyngsta tjänsten i hela min karriär... Det fick ett ackomanjemang av låg löneutveckling under alla år i forskarskolan och lyftet som jag hoppades på när jag fick min examen, den uteblev. Motiveringen var; man får inte högre lön för att man har högre utbildning. Nähe. Och inte får jag använda mina nya kunskaper heller.

Det blev för snurrigt i min hjärna. Varför har man skickat en lärare på ett lärarlyft och sedan använder man sig inte av den nya kompetensen? Varför belönar man det hårda slitet som det innebar att genomgå denna forskarutbildning med den sämsta tjänsten som läraren någonsin haft? Och varför tycker man att det är rimligt med kraftigt försämrad löneutveckling?

Det är ett samhällsproblem. Det handlar om processer och ställningstagande som är utanför mig som person. Vill skolan inte ha lärare som vill gå så långt det bara är möjligt? Vill inte skolan ha lärare som vill flyga? Vill inte skolan vila på vetenskaplig grund?
Jag känner mig som en bricka i ett spel där jag blir symbolen för någonting rektorerna aldrig bett om, och det visar det med allt för tydlig skärpa.

De missade en sak bara. Jag är en människa.

Det blev för jobbigt för mig att stanna i grundskolan. Till och med för mig som är den största av alla entusiaster i skolan. JAG ÄLSKAR ATT UNDERVISA! Jag ÄÄÄÄÄÄÄLSKAR att se elever utvecklas och kunskapa. Det finns VERKLIGEN inte mycket som är bättre än det.

Men nu är jag på väg mot det nya, det lockande, det kittlande.

Jag har köpt vinterstövlar för det nya finns i andra änden av Sverige. Piteå. Tänka sig, Piteå. Som skåning är det ungefär lika långt bort som Italien. Och kanske lika mycket kulturkrock =D

Att sitta bredvid någon på sjukhus

Ute springer tiden, jag springer inte med.

Ute springer livet, det är allt jag vill ha.

Ute blåser vinden, i ett gammalt träd.

Här blåser minnen runt i hela min själ.

Här går det långsamt, ändå allt för fort.

Jag hann inte med mycket blev helt ogjort.

Jag vill vara här, men ha ett annat nu.

Det är bara du, det är dig jag vill ha.

När man sitter bredvid någon på sjukhuset fungerar inte tiden som den brukar, den går både för långsamt och för fort på samma gång.

Man önskar sig långt bort från smärtan, men inte i tiden, eftersom tiden kanske innebär att min nära kära inte är kvar här på jorden. Man önskar sig ett annat nu, ett nu här och nu, som inte är detta som är, men man önskar sig inte fram i tiden, eftersom tiden där framme kanske är mer smärtsam än här. 

Rådvill i tiden,

hjärtesorg får mig att längta

rådvill i längtan

tiden är dyrbar

rådvill i själen, 

dyrbar längtan.

Arbetsmiljö för lärare

Har funderat några dagar på om jag ville länka till detta blogginlägg. (Se nedan)

Mina tvivel bottnar i att jag verkligen älskar att vara lärare.
Att få vara med när ungdomar lär sig nya saker är underbart. Den glädje jag kan se hos en elev när hen lär sig t.ex. ett nytt pianokomp - mitt hjärta spricker nästan av glädje, varje gång! Det är så fantastiskt att få vara en pytteytteliten del av dessa fantastiska ungdomars liv!

MEN.
Skolpolitiker och skolledare förmår inte skapa en bra arbetsmiljö för elever och lärare.
Skolpolitiker förmår inte skapa en arbetssituation för skolledare som gör att de har möjligheterna att ta hand om sin personal och vårda och värdera deras kunskap.

Efter att ha forskat i 2,5 år och varit sjukskriven på heltid/deltid snart ett år, ska jag nu tillbaka till mitt älskade läraryrke. Men att vara lärare som undervisar är bara en ytterst liten del av min arbetsvardag. Dokumentationskraven är gigantiska. Jag är inte helt negativ till dokumentation, det är klart att eleverna och föräldrarna ska få veta vad jag anser om elevens kunskapsutveckling. Men varje lärare skulle behöva en sekreterare, då vi ska dokumentera i enorma mängder! Om vi lärare ska fortsätta med all denna dokumentation, då kan inte lärarna ha så otroligt många elever per vecka. Då får man anpassa elevantalet! Just nu ligger återigen ett förslag på långt över 400 elever för 100% musiklärartjänst. Och så är det för många musiklärare. DET ÄR VANSINNIGT!

Bara att skriva omdömen för 400 elever tar 100 timmar!!!!!!! Om jag lägger den otroliga tidsmängden 15 minuter per elev, för du som förälder vill väl att jag lägger åtminstone 15 minuter på ditt barn när jag ska formulera ett omdöme om hen? 100 timmar BARA till omdöme och lärares tidsspann för att skriva dessa omdömen är ca 3-5 veckor. Det är många timmar per dag! BARA till omdömen! Då tänker ni att lärarens administrativa tjänst slutar där, men det gör den inte! Till det lägger du åtgärdsplaner som tar BETYDLIGT längre tid att skriva, planering, rättning, möten, konferenser, vidareutbildning, nya betygssystem, nya kursplaner osv. Medan lärarna har fått 0!!!!!!! minuter mer i arbetstid till detta. DET SKA IN PÅ SAMMA MÄNGD TID SOM TIDIGARE! Det är ju idiotiskt! HUR kan våra politiker tillåta detta?

Jag ska presentera min forskning för Lunds kommuns skolpolitiker och skolledare den 22 mars. Och vet ni vad! MED STÖD AV DET JAG KOMMIT FRAM TILL I MIN UNDERSÖKNING KAN JAG MED LÄTTHET TA UPP DETTA OCH GE DEM EN VERBAL SNYTING! Och det hoppas jag att jag kan/vågar göra!


LÄS NU BLOGGINLÄGGET OCH GÄRNA KOMMENTARERNA EFTERÅT! Skriv sedan till dina skolpolitiker och kräv bättring för lärarnas arbetssituation så att DINA barn kan få en fantastisk skolgång!

Och du som är elev! Skriv och kräv det samma. BRA ARBETSMILJÖ FÖR LÄRARNA GER JUST DIG DE BÄSTA MÖJLIGHETERNA! Vi lärare vill att ni ska lyckas! Därför sliter vi som idioter för att ni inte ska drabbas av denna idioti som råder! 


http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/